Vid Protesfabrikens Stängsel

Vid protesfabrikens stängsel

La du din hand på min axel

Och sa att livet var något enkelt

Men jag kunde inte hålla med dig



På en betonglagd äng stod vi

Du bad mig ta kärlek lätt som en vind

Men jag var så ung och dumdristig

Och tårarna rann ner för min kind



För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar

Och vem vet hur länge vi har varandra

I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet

Mötte jag min kärlek