Man Borde Inte Sova

Man borde inte sova

när natten faller på

För tänk då blänker stjärnorna

högt uppe i det blå



Det är så tyst och stilla

att sova vore illa

Jag vandrar mina vägar

över slätt och genom skog



Och stjärnorna de följer mig

så sällskap har jag nog



Det sägs att de med tusen mil

och mer ändå från oss

Än brinner de med stadigt sken

än flammar de som bloss



Som silver och kristaller

nu deras gnistor faller

Och en och annan flämtar till

när hon har brunnit ut



Så faller hon

då blir det som om en strimma rök till slut



Man kan väl aldrig drömma

så grannt och underbart

Som själva natten ter sig

då stjärnor lyser klart



Det är som om det hördes

ett silverspel som rördes

Man borde inte sova

när natten faller på



Man borde se på stjärnorna

man borde vara två