Koppången

Här är stillhet och tystnad

nu när marken färgats vit

Från den trygga, gamla kyrkan

klingar sången ända hit



Jag har stannat vid vägen

för att vila mig ett tag

Och blev fångad i det gränsland

som förenar natt och dag



Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här



Och där bland gnistrande stjärnor

som förbleknar en och en

Kommer livet väldigt nära

som en skymt av sanningen



Vi är fångar i tiden

som ett avtryck av en hand

På ett frostigt, gammalt fönster

som fått nåd av tidens tand



En sekund är jag evig

och sen vet jag inget mer

Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg

finns det värme ändå

Fastän snön börjar falla

och himmelen blir grå



Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här