Till det sista havet

Dom kommer att försöka värja sig, så gör det dom vill att du gör.

Konstens poliser går en frusen stig, på säker mark utan himmel ovanför.

Dom kommer att försöka tämja dig

och sänka dig med måttfullhet och sans.

Dom kommer att försöka lura dig

och säga att den väg du går, den leder ingenstans.



Jag är där, jag går med dig

genom mörker och hällande regn.

Genom höstens tröga grind

genom vårens varma vind

till det sista havet, min vän.



Och när du trampar i förbrukade spår

och vesslorna väser att vi har sett dig förr.

Vi har sett dig falla och slira där du går

och dom slår igen din vidöppna dörr.

Och när du saknar nån annans hand

och minnen trängs med allt som aldrig blev av.

När alla du älskar har flytt till fiendeland

och du strandar på dårarnas hav.



Jag är där, jag går med dig

genom mörker och hällande regn.

Genom höstens tröga grind

genom vårens varma vind

till det sista havet, min vän.



Och du ska måla din egen färg

och på din himmel ska det skrivas att du kan,

och det ska eka över skog och berg

att sanningen ljuger och att drömmen är sann.



Och jag är där, jag går med dig

genom mörker och hällande regn.

Genom höstens tröga grind

genom vårens första vind

till det sista havet, min vän

till det sista havet, min vän

till det sista havet, min vän.