Hjärtat Var Rispat

Klockorna slog hon steg åter mot ytan

Den välkända botten var allt för bekant

Hennes huvud var rent, med en drunknades vilja

Söktes en utväg en sann bundsförvant

Hennes huvud var glasklart som hos en som ser allt

Att här ges bara en chans, bara en inte mer

Likt förbryterskans skärpa inför en stöt

Likt självmördarens allvar, stunden innan hon sköt



Hennes hjärta var rispat

BÃ¥rar bars ut

Stegarna reses, mot lyckliga slut

Hjärta var rispat

BÃ¥rar bars ut

Stegarna reses, mot lyckliga slut



Dom fann henne där i helvetets förgÃ¥rd

DÃ¥ var hon sÃ¥ skör, sÃ¥ illa däran

Du fann henne där du själv en gång varit

Hon sÃ¥g du förstod dÃ¥ när ni sÃ¥g varann

SÃ¥ hörde hon klockor, dom hördes först dÃ¥

Det finns klockor som klingar

Först när nÃ¥gon vill förstÃ¥

När nån vill begripa nåt obegripbart

PÃ¥ mörkaste botten fann du tydligt och klart



Hennes hjärta var rispat

BÃ¥rar bars ut

Stegarna reses, mot lyckliga slut

Hjärta var rispat

BÃ¥rar bars ut

Stegarna reses, mot lyckliga slut



Nu är hon sÃ¥ skör som en flicka i glashus

Där glaset är rent och ljuset vitt

Hon vet alltför väl det ger ingenting

Att kasta en sten hon har nog nu med sitt

För nu har hon hört klockor

Dom hördes dit ner

Till botten där ingen syns eller ser

SÃ¥ började hon stiga mot ytan och upp

Orden vidare vidare, ljöd för nu skulle hon upp



Hjärtat var rispat

BÃ¥rar bars ut

Stegarna reses, mot lyckliga slut

Hjärta var rispat

BÃ¥rar bars ut

Stegarna reses, mot lyckliga slut