Klara Kyrka 95

Klara Kyrka 95

Han kommer aldrig mera hem

Om han nu hade haft nåt kvar

Men har inte ens en gatsten i en stad

En snut håller hans hand och en mot himlen

Kanske tror hon hon förmedlar nån kontakt

Men det är nog bara skiftningar av minnen

För hon ser sommarbruna ben springa ikapp



Och han ser en scen Skellefteå -65

Och dörrarna har just slagits igen

Vita väggar i ett nybyggt putsat hus

Där natten aldrig blev tillräckligt ljus

Vita skuggor i en nyköpt lackad säng

Och utanför ett våldsamt sorgset regn

Och nu kramar hon hans varma vänsterhand

För att dom kanske bor i samma land



Och kanske deras öden sys ihop

I samma gömda bottenlösa grop

Och det är inte alls Nirvana eller så

Bara motsatsen dit ingen själ vill nå



Nu går hon långsamt bort till sin piket

Ambulansen har redan kört iväg

Och hon kysser sina händer en gång till

För ingenting blir nånsin riktigt som vi vill